Björnmagi
Inlägget där vi bygger en björnkostym och diskuterar arktiska björnritualer.
Inget annat djur har funnits med i mitt liv lika länge som björnen. Jag föddes i Björneborg i Finland. Stadsvapnet var en björn. Stora delar av min barndom doftade mäsk från ölbryggeriet i stan. Ölmärket? Karhu. Alltså Björn.
Några av barnboksillustrationerna jag minns bäst var på björnar. Jag lyckades gräva fram några av dem i somras. Surojegins och Paulíčkovás barnboksillustrationer var det första som fick mig att vilja måla.
Illustration i Suomen lasten satuaarteet till Bröderna Grimms saga Snövit och Rosenröd av Pirrko-Liisa Surojegin.
Illustration i Perhosten kuningatar av Danica Paulíčková.
Hela björnen är liksom en paradox. Den äter inte människor, men är ändå det farligaste som tassar runt i de nordiska skogarna. Den är lugn och lurvig, men lika gärna våldsam.
I finsk folktro var björnen helig. Så pass att man helst inte skulle säga dess riktiga namn. Den var både starkare och klokare än människor. Ändå jagade man björn, men efter jakten och slakten höll man gravöl för björnen (björngille). Björnen hyllades och besjöngs – gärna för att övertyga björnen att man själv inte bar ansvaret för dens död.
Jag har inte gjort dig illa
inte han jag har i sällskap;
själv du vacklade från kvisten,
själv du stupade av stocken,
stötte hål på hallonmagen,
på din gyllene puckel.
Den absolut roligare kuriosan kring björndikterna är att man ibland försökte skylla björnens död på andra. Helst grannfolk man redan hade problem med. Så skulle kanske björnen hämnas där, antar jag.
Inte har jag gjort den kniven,
jaktkamraten inte heller;
kniven han är smidd i Estland,
kommen från en stad i Tyskland.
Exemplen kommer från Sejd och Saga: Den finska forndiktens historia av Matti Kuusi och Lauri Honko. Jag vet inte vart de hittat den första dikten, men den andra är från Östkarelen.
Alla dessa riter, ritualer och myter kring den finska björnen sägs vara uråldriga. Det är rätt svårt att veta vad man faktiskt trodde på. Skriftspråket kom sent, så i princip allt bygger på senare (kristna) texter eller på berättelser människor berättat och sjungit för varandra i generationer. Kuusi och Honko tecknar upp gemensamma rituella och mytologiska rötter mellan alla de så kallade arktiska folken. Från det björndyrkande Ainu-folket i Japan till Samojeder i Ryssland till finnarna och samerna. Jag misstänker att forskningen gått några steg framåt sedan Sejd och Saga släpptes på 80-talet, men jag tycker om tanken, även om den antagligen inte är sann. Århundraden av is och tusentals mil skiljer människorna åt. Att björnen blir central där björnen finns är knappast konstigt. Jag vill ändå hålla kvar i mystiken och romantiken. Att lägga en månad på att bygga björnkostym är trots allt inte ett vetenskapligt projekt. Det är rent estetiskt. Och estetiken behöver sina myter.
Grundmålad björnmask av papiér mache och papperslera. Den kläddes sedan i fuskpäls.
I somras såg jag Ari Asters Midsommar och började drömma om min sambo klädd som björn. Den som sett filmen ska nu inte tro att jag drömmer om liknande följder för min sambo som för björnpojkvännen i filmen, men en björnsambo kändes spontant som det mysigaste man kunde ha. Så för Halloween blev kostymen verklighet, och till midsommar i år kan den kanske återanvändas (utan våld).
Tanken förde mig vidare till Björnen och Jungfrun. Egentligen för att jag först trodde att det var en klassisk folksaga, men det verkar bara vara är en sång i Game of Thrones (Bear and the Maiden Fair). Men liknande berättelser finns. Om björnar som förvandlats till människor. Björnar som gift sig med människokvinnor. I Sejd och Saga kan man läsa om en myt bland “lutherska samer” (högst oklar term, men iaf):
En gång i världen tillbringade en sameflicka en vinter i idet hos en hanbjörn. Han lärde henne alla heliga ceremonier som krävdes för att man skulle kunna döda och äta upp honom och alla andra björnar. Vid vinterns slut gick han med på att låta sig dräpas av sameflickans bror.
Individuellt fastlimmade hårstrån på björnmask.
Många av björndikterna ska ha liknat traditionella bröllopsdikter. Under vissa björngravöl skulle en ung kvinna eller ung man placeras vid festbordets huvudsäte. Flickan eller pojken symboliserade björnens brud eller brudgum, beroende på vilket kön den dödade björnen hade.
Till slut landade så björnprojektet i en parkostym kring alla dessa sagor och myter.
Björnhuvudet är byggt på en stomme av papp och folie. Den är klädd med papier maché och detaljerna är skulpterade med papperslera. Ögonen och nosen målades med några lager nagellack för att ge dem liv. Kostymen är sydd av fuskpäls och huvudet är klätt med resterna. Inklusive enskilda strån jag pillade evigheter med för att limma fast.
Jungfruklädseln har starka influenser från ryska folkdräkter. Huvudbonaden kallas för en Kokoschnik. Den är broderad med ett tistel- och kamomillmönster i guldtråd. Tistlar för att de symboliserar någon sorts uthållighet och seg styrka (min jungfru är en boss bitch tro inget annat. Hur skulle man annars frivilligt gifta sig med en björn?), Kamomill för det är Rysslands nationalblomma. Varför Ryssland? Romantik. Och för att skogen är som störst där.
