Svart kvadrat - En novell
Läsåret (Coronaåret) 2020/21 spenderar jag med att skriva skönlitteratur på Biskops Arnö Författarskola. Nedanstående novell (ca 5000 tecken, max 5 minuter lästid) är det första jag publicerar öppet.
Min mamma sa alltid att Moskva var världens vackraste stad. Hon borde veta, hon hade ändå rest, men om det fanns ett sådant Moskva hade jag aldrig sett det. Mitt Moskva låg alltid i dimma, moln och duggregn. Som en sliten journalfilm rullade kvarteren och förstäderna ut från Kreml. Färglös gata efter färglös gata. Moskva var aldrig Bolsoj. I stället var det Lubyankas stela kakel och sot. Aldrig de förgyllda taken i metron. I stället betong och sot. Aldrig Vasilijkatedralens kupoler. I stället våld och sot. Damm och sot.
Sovjets värmepannor brann fortfarande. Till och med Kremls murar var grå. I grannhuset i Jasenevo-distriktet, precis vid Bitsa park där Pichuskin just krossat sitt första skallben, hade en hel trappuppgång dött av kolmonoxidförgiftning efter att rökgångarna täppts igen av årtiondens eldande.
Jag föreställde mig deras lungor svarta. Lika igentäppta av sotet som rökgångarna. Intorkade organ i aska som vittrade sönder i fädernas, mödrarnas och barnens kroppar.
De bar ut femton lik den kvällen. Jag stod i duggregnet och räknade.
“Ugglor” sa en konstapel till en annan.
“Som fastnat i skorstenen?” svarade den andre.
“Ja, det är vad de säger.” sa den förste.
“En uggla i varje rökgång?”
“Nej.. jag vet inte. Det är vad de säger.. Jag menar, det är vad vi säger.”
“En uggla i varje rökgång. Fastän det inte sotats här sedan det byggdes.” hummade den andre, och avslutade samtalet.
Det fanns en enda plats i Moskva som inte var grå: Tretjakov. Jag var där så ofta jag kunde. Gallerierna rymde all världens färg. Lösningsmedlet som sköljts ut över Moskvas alla kvarter hade liksom samlats upp, destillerats och koncentrerats till sina renaste och mest distinkta pigment för att sedan kunna rymmas i denna enda byggnad. På Petrov-Vodkins pannåer, i Vrubels demoner och i alla ikoner som efter tusen år inte tappat en grad av sin mättnad. Till och med Malevitjs Svarta kvadrat var ett fyrverkeri. Indigo, kromoxidgrönt och kadmiumgult. I subtila skiftningar till turkos, bränd sienna och violett. Dess spruckna mörker var gatsotens raka motsats. Ett helt liv inom dess ramar. Stadsparkernas blomster, solnedgångarnas sista skimmer före natten helt tar över. Tonerna talade. Andandes och rörde på sig. Jag kunde stå framför den i timmar.
Det var dagen efter förgiftningen i Jasenevo det hände. Jag kunde känna att det var något alldeles särskilt på gång. En spänst i steget. En lättare gång. Som att jag drogs genom Tretjakovs portar. Som att något hade bråttom. Någon väntade och skulle bli glad att se mig. Någonstans på vägen genom gallerierna slutade jag gå. I stället svävade jag. Förbi slöa besökare och tjattrande småskoleklasser tills jag stannade framför kvadratens brunande fernissa. I dag behövde jag inte ens stå och stirra in i djupet särskilt länge. Andningen var redan där. Duken hävde sig in och ut. Det handlade bara några millimeter, men jag kunde tydligt se det, och på utandningen kunde jag plötsligt se något nytt.
Den spruckna oljefärgen flagnade. Minimala flikar indigo, kromoxidgrönt och kadmiumgult vajade utåt med verkets utandning. På inandningen pressade sig turkost, bränd sienna och violett inåt.
Mitt ansikte var så nära duken att jag kunde känna det mot min nästipp - en svag pust inifrån kvadraten. När jag själv andades ut fanns inget motstånd. Mina lungors luft försvann in i mörkret. Försiktigt och ljudlöst andades jag i takt med Malevitjs svarta kvadrat.
I en vecka levde vi på det sättet. Jag och kvadraten. Varje dag. Från öppning till stängning. På torsdagen kunde jag höra dess andetag. På söndagen började den viska.
Varje natt låg jag sömnlös i min mammas gamla lägenhet och försökte förstå vad kvadraten sagt. Smutsgula tapeter lystes upp av sänglampan medan jag stirrade in i väggarna. Det var något bekant med rösten, men den talade ett språk jag inte förstod. Det lät ålderdomligt. En djup melodisk versbyggnad som av och an avbröts av väsande satser.
Jag var inte rädd. Kanske borde jag ha varit det. Om inte för kvadratens mörker och uppenbara liv så för röstens uråldrighet. Det var en annan sak min mamma sagt: att man aldrig skulle peta i gamla saker. Men jag tror hon menade sina egna minnen. Släktingar som försvunnit. Svälten. Bördorna hon bar. Inte detta; inte en tavla. Dessutom var viskningarna lugna och trygga. Aldrig hotfulla.
En vecka in började jag känna igen en ton. Inte så att jag förstod något av vad kvadraten sa, det var bara sättet som den talade, vyschade och mässade som väckte något i mig. Den fick mig att tänka på min barndom hos Masja på landet. Det var mitt livs lyckligaste år. Masja tog ut mig på picknick på åkrarna och höll mig i famnen medan vinden smekte över det guldgula vetet.
Det var så jag förstod vad kvadraten gjorde: den försökte trösta mig. Rösten var som vinden mot vetet.
Så.. så.. Det kommer bli bra..
Och så bestämde jag mig. Jag behövde förena mig med denna röst.
Då liksom alltid tror jag att det duggregnade. Jag stod utanför Tretjakovs portar fyrtiofem minuter före öppning. Jag hade packat en ryggsäck med förnödenheter, varför vet jag inte riktigt men det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag visste inte hur länge jag skulle bli borta. I Jasenevo hade jag släppt ut katten, låst alla fönster och lämnat ett kuvert på köksbordet. Ingen skulle söka efter mig, men om så blev fallet ville jag att de skulle få svar.
Denna gång svävade jag inte genom gallerierna. Jag gick långsamt, som i en ritual. Det kunde bli sista gången jag fick se dem - mitt livs färger. Jag ville minnas dem alla och om jag inte skulle komma tillbaka ville jag ha tagit farväl. Kobolt och kadmiumrött etsade sig fast i mina hornhinnor.
Så var jag framme. Det var som att kvadraten ryckte till när jag klev in framför den. Kanske var den lika nervös som jag.
“Jag måste öppna dig lite först..” sa jag och klev närmare. Kvadraten andades stilla.
Försiktigt och med rena naglar började jag pilla på de lösa färgflagorna. Jag visste inte hur många jag behövde lossa före jag kunde ta mig in, och jag var rädd för att skada den för mycket. Till slut kunde jag sticka in två fingrar i duken. När hela min vänstra arm var igenom kunde jag plötsligt känna hur kvadraten höll andan. Sekunden efter var jag igenom.
Jag föll ner i mörkret.
I Bitsa park, nära Jasenevo-distriktet, tog ingen notis om duggregnet. Sina vanor trogna satt männen och spelade schack. Pjäserna löpte metodiskt över brädornas vita och svarta kvadrater.